Pojken från Jante

Detta är Jantelagen:

• Du skall icke tro att du är något.
• Du skall icke tro att du är lika god som vi.
• Du skall icke tro att du är klokare än vi.
• Du skall icke inbilla dig att du är bättre än vi.
• Du skall icke tro att du vet mer än vi.
• Du skall icke tro att du är förmer än vi.
• Du skall icke tro att du duger något till.
• Du skall icke skratta åt oss.
• Du skall icke tro att någon bryr sig om dig.
• Du skall icke tro att du kan lära oss något.

En sen vårdag 1944 sände författaren Aksel Sandemose ett brev till sin gamle vän Eyvind Johnson. Brevet berättar om svåra skaparvåndor och om en lycklig händelse som länge varit efterlängtad. På kuvertets baksida finns den noga daterade födelseannonsen införd: ”Boken ble ferdig den 29.5.44 klokken23.45. Det tok 5 år og aldri i evighet skal jeg begynne forfra på den igjen.”

Den bok som denna majnatt under andra världskriget äntligen blev färdig döptes till ”Det gångna är en dröm”. Den framstår som en höjdpunkt i Sandemoses diktning tillsammans med ”En flykting korsar sitt spår” och ”Varulven”. Dessa tre centrala verk har alla direkta samband med häftiga uppbrott i diktarenas liv, bokstavliga gränsöverskridanden och radikala klimatombyten. Det var sålunda först efter sin emigration till Norge 1930 som den ursprungligen danske författare Aksel Sandemose kunde bryta igenom sina hämningars fördämningar med  ” En flykting korsar sitt spår”. Det var först sedan han flytt från det ockuperade Norge till det fria Sverige som han kunde skriva färdig ”Det gångna är en dröm”.  Och inte förrän den landsflyktige efter kriget kunde återvända till Norge, fick han krafter att förverkliga det märkliga romanbygge, som blev hans sista : ”Varulven”.

*

Nykobing Mors, staden Jante i Aksel Sandemoses diktning ligger vid Limfjorden i nordvästra Jylland och är för oss mest känd för sina Limfjordsostron och musslor.

I våra dagar har Nykobing ungefär 12000 invånare och är en liten köpmannaidyll, vars hamn om sommaren fylls av segelbåtar och lustyachter och vars stränder invaderas av turister under klarblå sommarhimmel.

Men samma himmel har ofta färgats av brandrök. Inte mindre än sju gånger under 16-1700-talen har storbränder hotat att utplåna staden. Och under 30-åriga kriget hemsöktes den av såväl svenska som kejserliga trupper.

I Nykobings olyckskröninka kan även författaren Aksel Sandemose sägas ha inskrivit sig som en slags exklusiv naturkatastrof. Han föddes den 19 mars 1899. Enligt egen uppgift sökte Aksel redan som fyraåring sätta eld på sitt barndomshem. I överförd mening skulle han hela sitt liv framstå som en av den nordiska litteraturens främsta pyromaner och orosandar,

Aksels mor – med Norge som ursprungligt fosterland – var en okuvlig vardagshjältinna, fåmäld och innerlig. Hon födde nio barn i äktenskapet med Jörgen Nielsen, som var auktoritativ och envis. Han avgav i ungdomen två heliga löften; att aldrig smaka sprit och att alltid sköta sitt arbete. Han blev den fanatiske nykterhetskämpen och den urverkspunktlige hantverkaren. Öppet erkände Sandemose aldrig något fadershat – men indirekt. Fadersgestalten i hans stora romaner framställs negativt, allra värst i Erling Viks, huvudpersonen i ”Varulven”, infernaliska faderssignalement: en halt lappskräddare som överhuvud för en släkt av råttor, en invalid som stinker av brännvin och livsnederlag.

I sina böcker angriper Sandemose hemstaden Jante. ”En flykting korsar sitt spår” blev en fruktansvärd uppgörelse med detta Jante – inpyrt av fördomar, hyckleri och avundsjuka, ockuperad av Dumheten, vaktad av Jantelagen. Jante blir fördömelsens stamort på jorden.

Men i diktarens långa minnesperspektiv sköljs ibland bitterheten bort och staden stiger nytvättad upp ur badet. Så blir Nyköbing en motsatsernas stad, beskriven med både avsky och längtan. Femtioårig bekänner Sandemose i Morsö Folkeblad: ”Mitt djupa hat blev den negativa måttstock som visar hur stor min kärlek måste ha varit,”

Alkoholismens gåta kom att uppta Sandemose under hela hans liv. Han erkände gärna att hans kunskap i ämnet bottnade i farliga självstudier. Sålunda var Aksel genast efter konfirmationen på väg att bli ungdomsalkoholist. Föräldrarna tycks ha varslat faran och hjälpte in den studiebegåvade sonen vid Staby vinterlärarseminarium. Utbildningen varade tre kvarts år och efter examen skulle eleverna placeras ut på bondgårdar för att undervisa. Staby, betydde för Sandemose den första kontakten med Strindberg, som skulle påverka hans diktning oerhört mycket.

Efter examen gick dock Axel till sjöss, vantrivdes och rymde en mörk  oktobernatt, när båten låg i hamn på Newfoundlands nordkust. Efter många strapatser nådde han skogshuggarläger, där han arbetade några månader. Man vet inte mycket om vad han upplevde under denna tid och i Aksels minne kom  flykten och händelserna kring denna att så småningom anta mytiska proportioner. Han kom att – som diktare och människa – mytologisera sitt liv och sin värld. I den djungel av rykten som frodades kring honom, visste ett av de mest livskraftiga att berätta att han i denna sin hemlighetsfulla ungdom blivit dråpare.

* 

Återkommen till Danmark kämpade Sandemose hela 20-talet för att bli erkänd författare. Många refuserde romaner och noveller höll på att knäcka honom. Han fick i alla fall sex böcker publicerade, i vilka han ängsligt och trevande kretsar kring den svåra barndomsuppgörelsen. Det psykiska och moraliska modet att ta itu med denna, fick han först när han 1930 emigrerat till Norge och i samma veva gjorde bekantskap med psykoanalysen, som frigjorde känslor och tankar han dittills tystat eller förträngt. Karaktäristiskt är, att Espen Arnakkes stora monolog i ”En flykting korsar sitt spår” börjar: ”Nu vill jag berätta allt….”

Man skulle kunna uppdela Sandemoses produktion i mer underhållsbetonade romaner, där äventyrshjälten kommer till tals och sådana djupsyftande diktverk där självrannsakaren står i centrum.

Det måste dock samtidigt betonas att gränsen mellan dessa olika genrer är nästan omöjlig att dra. ”Äventyrshjältens” utåtriktade handlingsromaner avslöjar vid närmare studium ofta ett varsamt insmugglat problemmönster, samtidigt som ”självrannsakarens” intensivt inåtgående självanalyser nästan alltid blir sekunderade av en mystifierande kriminalintrig.

* 

Mer än någon annan i modern nordisk prosa har Sandemose gjort sig till sina böckers främste hjälte och hela hans diktning formar sig till ett jagdrama av Strindbergsk intensitet. Det är knappast någon överdrift att påstå, att den sökande, upproriske, grubblande  och befriande Aksel Sandemose hela livet – fram till sin död 1965 – skrev på en och samma bok: boken om Aksel Sandemose. 

Smålandsposten den 25 mars