”Ingen
kan ha drabbats av en större olycka
än den
som är blind i Granada.”
(Spanskt ordspråk)
Sedan
urminnes tider, när Spanien behärskades av de primitiva ibererna efter vilka
halvön har fått sitt namn, hade landet varit skådeplats för en lång rad
invasioner, återerövringar och inbördeskrig.
År711 kom
den mest ödesdigra av alla invasioner, när araberna, eller morerna som de
oftast kallas, gick över Gibraltar sund och anlade stödjepunkter för Islams
religion och kultur i hela Spanien. Inom några få år hade hela halvön erövrats
– med undantag för några svårtillgängliga bergstrakter i norr.
Det var från
det avlägsna och karga Asturien i norra Spanien, som de kristna inledde kampen
för att återvinna sitt land. Denna
rörelse kallades ”Återerövringen” men hindrades under långa tider av stridigheter och avundsjuka mellan de många kristna
småstater som splittrade Spanien.
Därför kom
morerna att behärska så gott som hela Spanien i över 500 år. Under närmare två
och ett halvt sekel var Cordoba västerlandets största och rikaste stad och
huvudstad i det s.k. västerländska kalifatet. Andalusien, den södra delen av
Spanien, blev kärnan i det moriska riket.
*
Av alla sina
erövrare har Andalusien eftrsträvats för sin paradisisjka natur och stora
rikedomar på bly, koppar, tenn, silver, svavelkis och – salt. Natur och klimat
har alltid lämpat sig för boskapsskötsel och jorden har gett rika skördar; i
all synnerhet som morerna började med konstbevattning. Landskapet spanska namn
lyder Andalucia, och det har gett upphov till legenden om S:ta Lucia själv som
namngivare: hon sökte paradiset på jorden och kom så till Guadalquivirs
underbara floddal, där hon trodde sig ha funnit det. Ty en röst från himlen
fyllde nejden med utropet: Anda Lucia (Kom hit, Lucia)!
*
Sedan Cordoba år
1236, efter ändlösa strider, åter förenats med det katolska Spanien, återstod
av morernas europeiska rike endast provinsen Granada, vars största städer var
huvudstaden Granada och den mycket viktiga hamnstaden Malaga.
Staden Granadas läge på 700 meters höjd i en
yppig, grönskande dalsänka – la vega – är storartat. En arabisk krönikör
beskriver den som ”en silverskål bräddfull av smaragder och ädla stenar”. Den
granadinska vegan är också ett av Spaniens bördigaste jordbruksdistrikt, i den
mån bevattningen hålls igång, är bäst att tillägga. Själva staden ligger på tre
av Sierra Nevadas utlöpare och som en fond tecknar sig ”Snöbergens” bländvita
toppar mot den oftast klarblå skyn i sydost. Om man ser på dagens spår av allt
det fantastiska , som morernas uträttade bl.a. inom konsthantverk och byggnadskonst,
förstår man så väl ordspråket:
”Quien no ha visto Corddoba, no ha visto maravilla”, (Den som inte sett Cordoba har inte
sett något vackert.” I Granada gick man – inte utan orätt – ett steg längre
ändå: ”Quien no ha visto Granada, no ha visto nada.” eller ”Den som inte
sett Granada, har inte sett något alls.”
*
Det var här
i Granada som arabkulturens kanske skönaste skapelse Kelat al Hamras (det röda
slottet) tog form under 1300-talet. Alhambra, som det spanska namnet lyder, är
inte endast en mäktig kungaborg utan också en väldig fästning. Man kan vandra
från sal till sal i detta sällsamma slott med bländande interiörer av
förbluffande överflöd av mosaik, stukatur, alabaster, metaller och färgtoner
och känna igen bilder och namn från skolans historie- och geografiböcker: Patio
de los Leones, den av Evert Taube omsjungna Lejongården med tolv svarta
marmorlejon runt en stor springbrunn intar en central plats, Patio de los
Arraynes, Myrtengården, med en stor guldfiskdamm och graciösa valvbågar, Sala de
las Dos Hermanas, De två systrarnas sal, med spetsvävnader i marmor och stuck
och otaliga andra praktgemak, såsom Ambassadörernas sal och Båtsalen med
fajansinläggningar och dekorationer, Mirador de Daraxa eller Patio de Lindaraxa
med cypressträd och apelsinträd.
”En sådan
plats har tillförne aldrig skådats.”
Denna
inskrift på en valvbåge i Patio de Lindaraxa, skulle kunna stå som motto för
hela denna storslagna skapelse som
kallas Alhambra.
*
På en höjd
ovanför Alhambra ligger de moriska regenternas sommarresidens,som de kallade Djennat-al-arif,
Den sublima trädgården, vilket förspanskades till Generalife. Hit drog sig
Granadas härskare tillbaka under de varma sommarmånaderna för att låta sig
vederkvickas av Sierrans svala fläktar, för att vandra i de djupgröna
cypressalléerna eller bland hängande trädgårdar med magnolia, jasmin, rosor,
apelsin- och citronträd, myrtenhäckar, kanaler, bassänger, hundratals
springbrunnar och blomsterklädda paviljonger. Om Alhambras är röd så är
Generalife vit och från utsiktspaviljongen kunde monarken blicka ut över sin
stad och den gröna, leende slätten genomdragen av flodernas och
bevattningskanalernas silverband och Sierra Nevadas gnistrande snöfält.
*
I detta
fantastiska jordiska paradis härskade kung Mulay Hassan när Isabella av
Castilien och Ferdinand av Aragonien år 1469 gifte sig. Detta giftermål, där de
två största rikena i Spanien kom att förenas, betydde början till slutet på
morernas spanska välde. Det innebar också ett stort steg mot Spanien som enat
rike. ”De katolska kungarna”, som Ferdinand och Isabella brukar kallas, styrde
med stor kraft och klokhet. År 1482 återstod ”endast” att driva bort de
arabiska inkräktarna från provinsen Granada och därmed fullborda
Återerövringen. God hjälp fick spanjorerna av den splittring som uppstod bland
morerna.
Då kung
Hassan skaffat sig en ny favorithustru, en spanjorska som efter omvändelse till
islam kallades Soraya (Morgonens Stjärna), flydde hennes företräderska Aixa med
sonen – kronprinsen Boabdil till staden Guadix. Boabdil utropades till kung och
landet delades i två partier med blodiga inbördesfejder som följd, innan
Boabdil segrade och intog huvudstaden
Granada. Under tiden hade spanjorerna under Ferdinands ledning lagt
under sig hamnstsaden Malaga. Därigenom förlorade Granada den livsviktiga
förbindelsen med Nordafrika.
Våren 1491
slog den spanska hären läger på slätten utanför själva staden Granada. Isabella
anlände för att hålla uppsikt över proviantering och utrustning. Det sägs, att
Isabella bestämde sig för att inte byta linne, förrän morerna kapitulerat. Men
belägringen drog ut på tiden och det kungliga plagget antog en alltmer grå
färgton. (Därav isabellagrått). Enligt soldathumorn spelade drottningens
beslut en avgörande roll vid intagandet av Granada, då inte endast färgen
förändrades. Till sist blev doften sådan, att fältherrarna i hennes omgivning
föredrog ett anfall mot staden framför en förlängd belägring. Hur det än
förhöll sig med detta, så föll avgörandet den 2 januari 1492.
*
På morgonen
denna dag lämnade Boabdil med moder och 50 hovmän det magnifika palatset. Han
red ut genom Puerta de los Siete Suelos (De sju våningarnas port) och befallde
att den för all framtid skulle muras igen. Samtidigt som spanjporerna gjorde
sitt intåg i staen, flydde Boabdil vägen söder ut. Femton kilometer från
Granada, på den plats där vägen försvinner
ur Granadas perspektiv, vände han sig om och betraktade en sista gång
sitt förlorade rike. Han kunde inte längre behärska sin sorg utan brast i gråt.
Då lär hans moder Aixa ha fällt de bittra orden:
-Gråt, son,
som en kvinna, över det du inte kunde försvara som en man!
*
Platsen, där
”morens sista suck” hördes denna januarimorgon, kallas fortfarande Suspiro del
Moro, Morens suck.
Av allt vad
morerna ägde i Spanien fanns det ingenting som så djupt grämde dem som
förlusten av Granada, som man säger, att beduinerna i Nordafrika ännu idag
innesluter i hoppet om stadens återerövring i sina böner.
Sevilla och
Cordoba var stora och lovprisade, men Granada var morernas mest avhållna
hjärtebarn.
Smålandsposten
den 24 februari 19
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar